Cornelis Vreeswijk — Balladen om ett munspel song lyrics and translation
The page contains the lyrics and English translation of the song "Balladen om ett munspel" by Cornelis Vreeswijk.
Lyrics
När jag var liten fick jag ett munspel av far
påinrådan av farfar, som musikalisk var.
Ge grabben ett munspel såspelar vi duett,
sa' farfar, som själv spelte påesskornett.
När farfar satt i källaren och blåste sig blå
blev farmor förtvivlad och faster också.
En dag när faster träffat en riktig stilig man,
som kom och hörde farfar, blev han blek och försvann.
Vi övade tillsammans, min farfar och jag.
Dågjorde jag en visa som verkligen var bra.
Den hade fyra toner och lät underbar,
jag tror att det var ungefär såhär den var.
Vi tutade och blåste med känsla och med darr
såduvorna påtaket fick öronkatarr.
Men farfar bara öste på, han spelte som i trance
och duvorna bosatte sig nå'n annanstans.
Min farfar, min farfar, det var en märklig man,
för han var musikalisk och träben hade han.
Det stampade han takten med i drill och kadens.
Han hade inga tänder och skepparkrans.
När farfar blev för gammal avled han till sist.
Dåtystnade musiken och allt blev trist.
Men ännu, när jag tänker uppåförflydda dar,
såblåser jag i andonom en liten fanfar.
Lyrics translation
When I was a kid my father gave me a harmonica
on the advice of grandfather, as musical was.
Give the kid a harmonica let's play duet,
sa ' grandfather, who himself played onesskornett.
When grandfather sat in the basement and blew himself Blue
grandmother was heartbroken and aunt too.
One day when Aunt met a real handsome man,
who came and heard the grandfather, he turned pale and disappeared.
We practiced together, my grandfather and I.
Then I made a show that was really good.
It had four tones and sounded wonderful,
I think it was something like this.
We honked and blew with emotion and with trembling
the pigeons on the roof got ear catarrh.
But grandfather just scooped on, he spelt like in trance
and the pigeons settled somewhere else.
My grandfather, my grandfather, it was a strange man,
for he was musical and wooden legs he had.
It stomped He pace with in drill and cadence.
He had no teeth and a crown.
When grandfather grew too old, he finally passed away.
Then the music silenced and everything became dull.
But yet, when I think of abiding days,
so I blow in Andon a little fanfare.