Yersinia — Artonde kapitlet: Fortsätta Bränna Ner song lyrics and translation
The page contains the lyrics and English translation of the song "Artonde kapitlet: Fortsätta Bränna Ner" by Yersinia.
Lyrics
Den största tragedin
— den mest grava olyckan
— är att människan fortfarande söker finna ordning, rättvisa och lag
Där det icke finnas
Därigenom ödslas blott ej bara tid
Utan vi mödar oss fram som ovänner;
Förlorar oss i strider om detaljer i en teori vars själva passform sakna maka
(Dess dimensioner, likt en ritning för en dansare.)
Desperat håller vi oss fast
För utan dessa luntor och visa mäns akademiska bokstavsbarn
Tvingas vi hänge oss åt den faktiska malströmmen och den oro det skulle innebära
Oro och hopplöshet
Ty att annat än nycker styr vår färd är just vad hopps hullingar krokar sig vid
Med all styrka pekar vi på den minimala djurpark vi byggt upp som bevis
Men låt oss se
Mina slantar ligger fortfarande på att fördämningarna brister inom ett… två… tre
Ramarna böjs för insikten
Ur sprickorna väller rädsla
Storögt ser vi de envisa i perspektiv
Fastnar mellan hånskratt och apati
I skuggan av rötterna skymtar ögon, mellan fallen bark
Mörkret mellan stjärnorna pressar dig, ett viktat näts fall
Meningarna smälter samman, uppgivet rinner de av
Vem är världen värd, likgiltig och kal?
Vad finns annat att göra än att återgå till det lilla:
Att byta ut observatoriet mot ett mikroskop och återvända till vårt skådespels
dockskåp
För när det inte finns något kvar att bränna ner måste du sätta dig själv i
brand
Lyrics translation
The greatest tragedy
- the most grave accident
- is that man still seeks to find order, Justice and law
Where there is no
This only wastes not only time
But we struggle as enemies;
Loses us in battles about details of a theory whose actual fit miss spouse
(Its dimensions, like a drawing for a dancer.)
Desperately we stick
For without these tomes and show men's academic letter children
Are we forced to indulge in the actual maelstrom and the concerns it would entail
Anxiety and hopelessness
For that other than whims controls our journey is precisely what the barbs of hope hook themselves at
With all the strength we point to the minimal zoo we built up as evidence
But let's see
My pennies are still on the dams burst within one två two tre three
The frames are bent for the realization
Out of the cracks, fear pours
Big eyes we see the stubborn in perspective
Stuck between scoff and apathy
In the shade of the roots glimpse eyes, between fallen bark
The darkness between the stars presses you, the fall of a weighted net
The sentences merge, they tear off
Who is the world worthy, indifferent and kal?
What else is there to do but to return to the small:
To replace the observatory with a microscope and return to our acting
dollhouse
Because when there's nothing left to burn down you have to put yourself in
fire